Som vanligt åker Z och jag ut i skogen på förmiddagen. Vi ser inga andra bilar och därmed inga av Z:s vänner.  Litet missmodigt följer han med på promenaden men stannar ofta och tittar bakåt, tänk om Molle och Kerstin ändå skulle komma. Vi går vår vanliga promenad bortöver. Längre fram ser jag några människor och bilar på den lilla skogsvägen. Z kopplas men innan jag riktigt greppat kopplet , snabbt som hunden,  rycker han till, springer in i skogen och efter några meter hittar han en fastbunden älgklöv. Jag förstår att det är spårning på gång och detta är Z:s paradgren. Håller honom kopplad för att fortsätta förbi spårningssällskapet, men Z vägrar. Vi vänder tillbaka för att gå mot bilen och när vi kommit på betryggande, som jag tror, avstånd från spåret och klöven släpper jag lös honom. Som en pil springer han tillbaka till skanken, följer det utlagda spåret i motsatt riktning som för att hitta spårläggaren men ändrar sig och kommer tillbaka och kan kopplas. När vi gått kanske en halv kilometer släpper jag lös honom. Han går i täten men ökar så takten, rusar in i skogen. Det visar sig att där finns en schäfertik och förmodligen löper hon. På långt håll uppfattar Z detta. Tiken tilltalas inte av uppvaktningen och sätter sig i respekt, Z ryggar tillbaka och jag kan koppla honom. Men skam den som ger sig, Z försöker dra mig över sankmark och stubbar för att nå den åtrådda, med möda håller jag honom tillbaka. Med benen i behåll kommer Jag tillbaka till bilen.

När vi kommer hem är vi båda trötta efter Z:s spårningar och somnar efter lättlunchen. På kvällen får jag ledigt någon timme för att i Nikolaikyrkan lyssna på Mozarts requiem. Det är en mäktig upplevelse och tagen vandrar jag hem till Z. Han hälsar mig varmt välkommen, på det sätt bara en hund kan.