En hund som fyller sju år har faktiskt levt nästan  femtio hundår. Vid femtio år har vi människor nått livets höjdpunkt och femtioårsfirandet är viktigt. Vad ska då sjuårsfirandet vara för en hund?

Z är en harmonisk och vänlig hund. Kärvänlig var han redan vid tolv veckors ålder då han blev vår. Eller, då kände jag mig utvald av honom.  Jag lyfte upp honom, kände den mjuka pälsen och  den goda valpdoften.

 

Visst har vi haft våra duster när han skulle bli rumsren och när han skulle lära sig att gå i koppel. Allt detta är numera glömt. Vi gör våra promenader, hund, matte och/eller husse. Kommer jag ensam på stan frågar folk om jag tappat bort hunden. Han är med på det mesta.

”Våra” pensionärer i seniorboendet  intill ler så vackert och många kommer fram och klappar honom. Många, mest kvinnor, ler vackert när vi kommer förbi. Nej, det är inte mot mig de ler!

 

          

Så här efter allas födelsedagar, mattes , söners och egen har han blivit litet trött, sträcker ut sig i fåtöljen, blundar eller låtsas blunda.

                    

Men flyttar vi på oss kommer han tassande efter en stund. Lyhördheten  för nattmackan är fantastisk! Men sen tycker han det är läggdags.