Ur töcknen

 

Många av oss blir skumögda.

Texten på vägskyltarna blev otydliga. Träd och buskar blev suddiga. Jag kände inte igen min granne förrän hen var nära.

Kraftigt solsken förbättrade inte synen men skymningen var ändå sämre.Ett liv i halvskugga var bäst.

Det blev tungsamt att läsa, jag orkade en stund. Sedan måste ögonen vila. Boktraven på sängbordet växte. 

Behövde jag nya glasögon eller var det släktens gråstarr? 

 

I maj uppsökte jag min optiker, och hon konstaterade snabbt att jag hade starr. En remiss till ögonkliniken skrevs och skickades. Efter någon vecka bekräftade ögonmottagningen att remissen kommit dit, det skulle dröja. Den garanterade tiden var nittio dagar. Hundra dagar senare mejlade jag till mottagningen.

De svarade att tidigast kring årsskiftet skulle jag få tid på mottagningen. Om och när en operation kunde ske fick jag inget besked om.

Hösten och vintern skulle bli besvärliga. Skulle bara kunna köra bil mitt på dagen, skulle hälsa på fel personer. Jag skulle inte kunna läsa i samma takt som förr.

Inför detta bedrövliga fanns bara en sak att göra.

Capio har en privat ögonmottagning, ringde dit, fick tid samma dag för undersökning. Operationen av min starr skedde två dagar senare.

Operationen kostade en slant men det var det värt. Arvingarna klarar sig ändå.

 

Att plötsligt kunna klart och tydligt var en fröjd. I och Z mötte mig och jag såg dem klart och tydligt, trots höstmörkret..

Förunderligt är att jag numera tittar rakt fram när jag är ute och går, månaderna innan tittade jag i backen. Det enda negativa med operationen är rynkor i ansiktet! Men det är som det är.