Väcks av en kärvänlig hund, han längtar efter sällskap och kli.  Stiger upp, tittar ut, minst femtio olika nyanser av grått, blött och småregn. Träden är verkligen nakna och gråa.


Sätter på vattenkokaren, ställer mig i en varm dusch för att muskler och leder skall vakna. Efter denna dags för rakning. I har under tiden plockat fram frukosten och bryggt kaffet. En stor stark kaffe och livet känns bättre. Det är torsdag och det är dags med gym, musklerna måste byggas upp igen. Hissen ner, stapplar upp för liten backe, skönt med kryckan som stöd. Vid krönet kommer belöningen. Soluppgången över staden! Så fortsätter vandringen till gym. ”Äldre man går så gott han kan”, ungdomar går förbi med raska steg, kanske så raska att de inte förmår se det vackra.

Omklädning är en pärs. Höften är stel, vänster byxben får lirkas loss och sedan på med träningsbyxorna. En koreograf skulle bli imponerad? Tack och lov är det lätt att ta på skorna. Så ut i träningslokalen, där råder ingen trängsel, nickar åt bekanta och sätter mig på motionscykeln för att värma upp mig och lirka upp leder och muskler.. Visst är det litet ömkligt att inte klara en högre belastning. Så går vandringen från maskin till maskin, inte är jag något praktexemplar. Allting har sin ände, av med träningskläderna, in i en varm dusch. Litet av människovärdet återkommer. Påklädning med lirkande akrobatik, så ut i den gråa fuktiga vardagen och hem till en kopp kaffe tillsammans med I och Z, de ska ut på en längre promenad.

När andra frukost är över och tidningsläsandet avklarat tar jag en liten promenad, noterar att julgirlangerna är uppsatta. Några affärer har startat sin julskyltning redan nu. Blir det kvar något av julen när det är jul?

Löpsedlarna är inte så uppseendeväckande denna förmiddag, de förebådar inte sjukdom eller för tidig död, inga undergörande mediciner eller koster. Tidigare har de berättat om femtio olika symtom som kan betyda cancer och andra nedslående händelser.

Efter lunch är det dags att åka buss för att hämta bilen. Bussen går ut till ett av våra invandrartäta områden och många ska med. Kvinnorna har färgsprakande kjolar och schaletter. Många olika språk fyller bussen.  Här kommer jag med krycka. Dagens ungdom tar ingen notis till en halvinvalid men en kraftig man i mogen ålder reser sig och lämnar sin plats. Sätter sig bredvid en mager kamrat, nästa tränger in honom mot väggen.

Bilen är färdig och uthämtas efter betalning, det kostar att ha bil! Glad i hågen kör jag hem och snart ska min yngste son och jag åka till öppet hus i klass fem i Kjula, 10 mil bort. Där går mitt yngsta barnbarn. Framme i Kjula, men var ligger skolan? Vi har ju nästan kört igenom byn.

Då ringer andra sonen, barnbarnets fader. Han har väntat på oss och vi hjälps till en lämplig parkeringsplats. Ute är det nu helmörkt och ett fint regn omfamnar oss. Det är skönt att komma in i värmen och ljuset. Vi lotsas till rätt skolsal och där står ”minstingen” och delar ut frågelappar om Island. Med gemensamma krafter löser S och jag frågorna.

Det finns andra begivenheter. Vilket flyter eller sjunker och varför? Olika små grejer av plast, metall, trä och modellera kan testas i ett vattenbad.  Fascinerande är en kamera som låter oss skriva på en vägg men texten är endast virtuell, stängs kameran av är det oskrivet. Vilka grejer! En tipspromenad med lagom svåra frågor ger oss dubbel motion.

Vad vore ett öppet hus utan kaffe och bulle? Det smakar gott innan vi ska köra tillbaka.

Son, sambo och barnbarn åker till sin by och vi återvänder till vår provinshuvudstad. Nu sitter  S  vid ratten och jag lutar mig tillbaka på passagerarplatsen på min specialdyna. Vi lämnar den upplysta skolan ut i mörker, blåst och regn. Men vilken härlig kväll!