Häromkvällen satt vi på restaurangens veranda och åt en försenad födelsedagsmiddag tillsammans med yngste sonen och hans flickvän. Vi pratade och skrattade med varann och emellanåt tog vi en sipp vin eller tugga av den vällagade maten. Då plötsligt brakade det till, en ljudmarodör slog till med full gas och låg växel. Platsen var noga utvald med höga hus som kastade ljudet fram och tillbaka. Det slog lock för våra öron. Belåten med sitt tilltag försvann han för att efter en stund komma tillbaka för full maskin. Och åter en gång.

IMG_NEW

Det var en välmadrasserad  gubbe som dånade  förbi. Han var lika välemballerad som en medeltidens riddare och skulle säkert liksom en sådan ha svårt att gå.

Strax efteråt  kom en sportbil, även den föraren gasade på för fullt på låg växel. Det kändes säkert skönt att pressas tillbaka i stolen. Att bilen störde oss på verandan störde inte föraren. Kanske han var omvärvd av hardrockbigbang-ljud från sina excellenta högtalare.

En tanke flög förbi, var det så att det viktigaste var att störa oss på verandan eller i husen omkring? Jag kom också att tänka på hur lille Niklas (Niklas Röda Dag, Sandberg?) njöt av att åka ångvält. Det gick visserligen inte fort men ”det rök och bumlade. Det var ju också roligt!”

IMG_0001_NEW_0001