Inte för så länge sedan kände jag vårspring i benen. Inte så att det störde mig men det var skönt att tillsammans med hustru och hund kunna ta en ordentlig och skön promenad. Och med skön promenad menar jag att gå tills det skulle var skönt med en liten paus. Kanske rent av gå litet längre och bli litet andfådd och svettig. Då och egentligen endast då är det läge för en fikapaus om nu solen lyser och värmer. Oss emellan sagt, för Z är det alltid läge för en paus med något litet gott.
För att klara dessa promenader och kunna hålla täten går jag på gym. För inte så länge sedan kunde jag ta ut mig ordentligt på cykeln och vara uppvärmd inför de andra övningarna. Men nu är det så att jag har en höftled som är mer höft än led . Stegen blir kortare och jag rör mig på ungefär samma sätt som den icke kroppsfixerade M.Poirot, korta, nästan trippande steg. Inte på grund av skofåfänga, mina skor är anpassade för terräng, nej, men höften är det inte
Det gäller att inte ge sig, jag slavar på och blir trött. Efter bastu och fik känner jag mig i form för att gå hem. Stigningen hem är inte stor men långvarig. Jag når Våghustorget, men här tar höften slut. Det är litet förargligt att stanna till så där. Därför låtsas jag läsa på en affisch på busskuren.
Är det så illa?
Nej, uppryckning! 400 meters nedförsbacke och jag är hemma och får pusta ut.
Visst är det konstigt, Klas. Det är som det är skämmigt att visa att man har ont. Jag låtsas också kika på nånting när ryggen säger att jag måste stanna. Det var förstås ett väl drastiskt plakat du hamnade vid den här gången. Men för all del, ”Funera” vill väl bara i all välmening få oss att fundera…
Skönt i alla fall att solen ibland lyser när det är tid för rast på promenaderna
tycker Birgit.
Kära Birgit.
Visst är det så här i livet, upp och ner. Och visst var affischen en provokation men också eftertanke.
En klok hustru och en kärvänlig men obetänksam hund håller humöret uppe. Och våren kommer tror Klas