Inte för så länge sedan kände jag vårspring i benen. Inte så att det störde mig men det var skönt att tillsammans med hustru och hund kunna ta en ordentlig och skön promenad. Och med skön promenad menar jag att gå tills det skulle var skönt med en liten paus. Kanske rent av gå litet längre och bli litet andfådd och svettig. Då och egentligen endast då  är det läge för en fikapaus om nu  solen lyser och värmer.  Oss emellan sagt, för Z är det alltid läge för en paus med något litet gott.

För att klara dessa promenader och kunna hålla täten går jag på gym. För inte så länge sedan kunde jag ta ut mig ordentligt på cykeln och vara uppvärmd inför de andra övningarna. Men nu är det så att jag har en höftled som är mer höft än led . Stegen blir kortare och jag rör mig på ungefär samma sätt som den icke kroppsfixerade M.Poirot, korta, nästan trippande steg. Inte på grund av skofåfänga, mina skor är anpassade för terräng, nej, men höften är det inte

Det gäller att inte ge sig, jag slavar på och blir trött. Efter bastu och fik känner jag mig i form för att gå hem. Stigningen hem är inte stor men långvarig. Jag når Våghustorget, men här tar höften slut. Det är litet förargligt att stanna till så där. Därför låtsas jag läsa på en affisch på busskuren.

begravningserbjudande

Är det så illa?

Nej, uppryckning!  400 meters nedförsbacke och jag är hemma och får pusta ut.