En av tidens stora frågor är hur länge man kan gå sjukskriven och vad som händer när man blir ”utskriven”. Mycken tankeförmåga har gått åt till att definiera vilket arbete de försäkrade kan tänkas återgå till. Kan han/hon återgå till sitt gamla arbete så är allt bra. Men om det är omöjligt och den försäkrade har en ”restarbetsförmåga”, skall den relateras till ”normalt förekommande arbeten” eller ”den reguljära arbetsmarknaden”. Kan den försäkrade tvingas att flytta till en annan ort för att få arbete? Skall hänsyn tas till sociala förhållanden som familj och barn, hur lång tid har hon/han till sin pension. Och vad är det för skillnad mellan ”normalt förekommande arbete” och ”den reguljära arbetsmarknaden”?
Försäkringskassan har åter gjort en stor och ambitiös utredning som nu lämnas till regeringen. När jag läser igenom rapporten blir jag imponerad. Men det som saknas och borde nämnas först är vilka möjligheter den försäkrade har inom sig själv. Finns det något hon/han är bra på och kan det matchas mot någon plats i arbetslivet.
Försäkringskassan klarar inte själv allt detta men det finns en arbetsförmedling som ska arbeta med möjligheterna. Det finns faktiskt en skola som är delansvarig, den är ansvarig för starten. I yttersta nödfall finns det en socialtjänst.
Och vi andra, vi som utgör samhället, har vi något ansvar?
Nu är det faktiskt så att de flesta av oss vill arbeta. Det är inte ovanligt att människor väl kvalificerade för sjukpension fortsätter sitt arbete, men i sin takt och under sina förutsättningar, antingen som egna företagare eller med vidsynta arbetsgivare.
I första hand, se möjligheterna!