Ove skrev 1 april om lyckan och glädjen att återge verkligheten med pensel och penna. Visst är det roligt och avslappnande att låta pensel eller penna glida över pappret. Men det är inte lätt att få fram sitt budskap, faktiskt svårare än att skriva. Kombinationen kan bli lyckad och uppskattad eller tvärtom.

Allt sedan kindergarten har jag haft svårt att hantera kritor och pennor. Det fanns målarböcker och det var bara att färglägga figurerna. Bara se till att färgen håller sig inom angivet fält.  Kritan gled över linjerna, det blev fult! Vattenfärg var besvärligt, färgerna flöt över i varandra. ”Se så han gör!!”

Jag har haft två förstående lärare, en blev helt förtjust i mina höstlöv. Jag hade målat av löv men färgerna flöt ihop här och där. Det blev inte så ordentligt men läraren såg det vackra. Jag fick beröm, annars kallades mina bilder kludd. En teckningslärare kom på mig att sitta och drömma över ett tomt papper. ”Det är också en konst att förenkla” blev hennes kommentar.

Som vuxen har jag funnit min egen relation till ”måleriet”. Att sitta och låta tankarna flyta, låta penseln vara med i tänkandet, ändra, vrida, skugga, hitta den rätta färgton är befriande.  Någonting jag börjat med är att skanna och med hjälp av datorn reversera färgerna, ändra färgtonen och se vad det kan ge. Det ger mig en ny dimension men också två bilder som säger det jag vill säga.

Papper och färger gör mig anarkistiskt lagd, för ”så jag målar, Donna Bianca, ty så roar mig att måla! Ibland roas även andra!