Hösten och vintern är inga höjdare för mig. Det blir mörkt tidigt, snart kommer regnet och blötan. Efter detta kommer snö, is och halka.  Ännu kan jag glädja mig åt de härliga höstfärgerna, även när det är dis och grå himmel. Men en morgon vaknar jag, tittar  ut och ser nakna träd och en tjock lövmatta på gatan.

I och för sig är jag ett höstens barn.   Som barn vadade jag på lövtäcken och hoppade i lövhögar i väntan på den stora dagen. På den tiden var det förenat med livsfara, man trodde att barnförlamningssmitta fanns i lövhögarna och på gräsmattorna. Mycket riktigt blev jag svårt sjuk och min far fruktade att jag fått polio.

Det finns glädjeämnen. För första gången på sex veckor har jag gjort en långpromenad med Z. Han ville gå till stadsparken och kolla läget, det fick bli så. Visst tog det emot i benet och ryggen men jag klarade av promenaden.  Väl hemma fick Z umgås med sin matte, som vanligt rusade han in till henne. Själv sträckte jag ut mig på sängen och sov djupt en timme.

Ett annat glädjeämne är att för varje dag kommer våren närmare.