I torsdags kväll vandrade jag iväg till månadens konsert, det är praktiskt att ha ett abonnemang på Konserthuset här i Örebro.  Denna kväll skulle kammarorkestern spela musik av Jean Sibelius, Finlands store kompositör.  Ute låg snön fortfarande vit, trottoaren var knagglig av nedtrampad snö. Men på något sätt låg det ett löfte om vår i luften.

Kammarorkestern samarbetar med skolorna här i kommunen, en klass får vara med när orkestern repeterar inför en ny konsert. Som ett slags examen får sedan barnen uppföra en egen komposition utgående från sin upplevelse. Så klass fyra från Garphyttan gav sin syn eller rättare sitt ljud på tiden hos orkestern. De gjorde en såväl musikalisk som scenisk framställning och fick välförtjänta applåder. Sedan kom en verklig överraskning. Elever från Karolinska skolans estetiska linje framförde sin upplevelse av musiken och upplevelsen klädde de i toner. Inte minst violinisten var jätteduktig. Applåderna ekade.

Sen släpptes Jean Sibelius in. Det blev visor skrivna av Johan Ludvig Runeberg, Ernst Josephson,  Gustav Fröding och Josef Weksell och tonsatta av Sibelius. Sångerna var från sin tid, romantiskt tunga, sorgsna. De framfördes av mångkunniga Maria Forsström, mezzo-sopran och Gabriel Suovanen, baryton. Vid pianot Matti Hirvonen. Sångerna sjöngs på finska men i programmet fanns den svenska texten.  För mig spelar det inte så stor roll vilket språk sopraner och mezzosopraner sjunger, texten är svår att höra. Tonerna kan vara desto ljuvare.

Sedan kom Lunds Studentsångare och Kammarorkestern. De framförde Jean Sibelius  ”Kullervo”, hans första stora framgång. Verket handlar om hjälten Kullervo. Som i en grekisk tragedi sätter farbrodern Untamo eld på fadern Kalervos hus, fadern förmodas vara innebränd. Untamo tar med sig svägerskan Untamala.  I fångenskapen föder hon sonen Kullervo. Han är ett besvärligt barn och vill bara hämnas faders död. Han säljs som slav till en smed, rymmer från denne, strövar i skogen men återfinner sin far och mor, fadern hade överlevt. Hans far försökte sätta sonen i arbete men det var omöjligt, han var för bångstyrig. För att sonen ska ha något att göra skickas han ut till stammens byar för att samla in skatt. När Kullervo gjort detta styr han, glad och kättjefull, sin rissla hemåt.

 

rissla

En ”sköngullhårig flicka” kommer skidande. Kullervo håller in på risslan, ”Älskling, kom och sitt i släden, kom och ligg på fällen, flicka”. Ånej, ”Döden må i släden sitta, farsot färdas under fällen” svarar flickan.Han fortsätter färden, träffar en ny flicka. ”Sätt Dig i min släde, älskling, lägg dig här, du landets prydnad.” Men icke, ”Släpp du Tuoni i din släde, må med dig den lede ligga!”

Kullervo ger hästen ett rapp, fort går färden. ”Än en ungmö kommer till mötes, vårdslöst vandrar hon på stigen”. Kullervo gör sig söt i munnen. ”Älskling, lägg Dig i mitt åkdon, under mina filtar, flicka, för att äta mina äpplen, njuta av mina nötter.” Flickan fräste till ”Fant jag spottar på din slädfäll, i Din kälke, usle kältring; man får frysa under filten, det blir slem att bo i släden.” Kullervo släpar henne upp i släden under filten”. Men ” släpp mig genast ut ur släden, släpp mig lös och låt mig slippa att till lösligt pladder lyssna, slippa att den Slemme tjäna – eljest skall jag slå och sparka så att slädens botten brister, så att alla spjälor splittras, hela risslehäcken rämnar”. Men så visar han sitt silver, sitt bästa kläde, strumpor stickade med gudbård. ”Klädet kuvar flickans lynne, mynten månde mildra ungmön, silvret smeker hennes sinne, långsamt lockas hon av guldet”.

Så går det som det går. Men Flickan visar sig vara Kullervos syster som försvunnit från hemmet och aldrig återfunnits. Så har han våldfört sig på sin egen syster och känner sig som en usling, ”bättre hade väl varit om jag aldrig blivit avlad, aldrig hunnit hit till världen, aldrig blivit född och fostrad. Systern tar livet av sig.

I de sista satserna beger sig Kullervo desperat ut i strid och dödar Untamo och hela hans släkt. När han mördat färdigt återvänder han till sitt hem. Där finner han kropparna efter sin familj obegravda.

De första satserna tecknar ett häftigt musikaliskt porträtt av Kullervo, i tredje satsen berättar den femtio man stora manskören och solisterna Kullervos möte med de tre flickorna och våldförelsen. Nästa sats berättar om hur han förtvivlad och hatisk beger sig ut i strid, han vill hämnas farbrodern och allt, trots föräldrarnas böner.

I sista satsen berättar kören om hans självmord, ”Detta var hans bråda död, Kullervos, Kalervos ättlings, slutet för den modige, ödet för den olycksföljde.”

I sanning en grym berättelse berättad symfoniskt. Men hade Kullervo blivit lika upprörd av att ha våldfört sig på någon av de andra flickorna?