KG Lång vägs färd mot dag, nov 2014Vaknar, klockan slår tolv slag. Högerbenet värker, ländryggen värker men var det anledningen till att jag vaknade? Matte och Z sover gott, någon av dem småsnarkar.  Ändrar läge, sparkar av mig täcket, drar det över mig igen, rättar till kudden. Inget hjälper. Lika bra att jag går upp. Kanske skulle en liten smörgås hjälpa mig. Tassar försiktigt till kylskåpet, öppnar försiktigt dörren, tar fram ”bregottet” och en bit ost, ställer dem på köksbänken för att hämta en skiva bröd. Någon kommer på lätta tassar, sätter sig och stirrar på mig. Z kan tänka sig en liten bit macka säger han å sitt försynta sätt.

Så sitter vi där i mörkret och äter en liten bit mat. Z drar sig undan till sin sovplats och jag sätter mig i min röda fåtölj. Ger sig värken, tar sömnen över eller är det dags med en värktablett eller min TNS-apparat (elektronisk grej som ger små strömstötar, en variant av akupunktur)? Somnar till, vaknar och fryser men värken har minskat. Jag uppsöker min sköna säng och somnar. Men vargtimmen kommer, värken väcker mig. Försiktigt ta jag mig ur sängen, linkar ut till duschen. Det varma för att inte säga heta vattnet strilar utmed kroppen. Matte har gett mig en kryddad duschcreme, den är läskigt röd men doftar nästan jul. Värken är nästan borta, ett par värktabletter och en kopp varmt te gör underverk.  Till fåtöljen, DN:s nätupplaga och en slummer, så vaknar jag ganska välmående men frusen. Vacklar till min säng, kryper under duntäcket och somnar.

Efter tre timmar ser jag en nos med lurv omkring, känner en varm andedräkt och tunga mot ansiktet. Dags att stiga upp, lirka upp kroppens alla leder, sätta på kaffevatten, duka fram bröd, ost och marmelad, ta fram frukten. Z går in till sin matte, studerar hennes ansikte och när han tycker det är dags väcker han sin matte på sitt kärleksfulla sätt.