Så här års är det dags att återupptäcka vår vackra stadspark. Jag kan inte nog prisa alla magnolior. Nu är det bara vita men snart kommer det rosa och blå. Scilla och vårlök står i gräsmattorna , vackra tulpaner i rabatterna  tillsammans med påskliljor. Men ännu är det ingen trängsel. Vi äter vår första glass, Z får smaka  Vi sitter och tittar ut över det solbadande unga folket. Klockan går, det blir dags att gå hemåt utmed ån. Z ska absolut sitta en stund och titta utöver den bruna Svartån. Drömmer han om släktens förflutna i Po-deltat?

Vi vandrar över Trädgårdsgatan och följer gångvägen och Z examinerar gräsmatta och träd. I Slottsparken kommer en halvung A-lagare fram. Han tycker jag liknar hans gamla far och att fadern skulle behöva en käpp, han går litet uschligt. Sen spricker det fram ett stort leende. ”Skulle Du inte kunna ha ett svärd i stället för käpp!” Då kom jag att tänka på den gamle medicinprofessor som anhöll om att få bära sabel till sin vita professorsrock, han var fältläkare i reserven.

I ungdomsboken ”Det blåser på månen” följer dansläraren med de två flickorna för att befria deras far. Han hade en florett i sin spatserkäpp. Med denna försvarade han sina elever men stupade själv. Boken är fantastisk men är inget för barn och barnbarn.