Pelle kom förbi härom kvällen. Han var trött på grisköttet, trots att det var vildsvinskött. Nej, abborre skulle det vara. Som en god granne följde jag med ut på sjön och vi la ut fyra nät och kände oss ganska belåtna med valet av fiskplats. Nu ankom det på högre makter om vi skulle få någon fångst, det vill säga stora fina abborrar att filea.  Det har varit svårt att få abborrar i näten men nu skulle det väl gå.

Klockan sex påföljande morgon, när jag sov som djupast, väcktes jag av något konstigt ljud. I vanliga fall brukar en varm hundtunga väcka mig men nu var det något mekaniskt. Jag såg mig omkring, Z låg och sov men I påpekade sakligt att det var mobiltelefonväckning och att fisken väntade. Så upp, dusch och en snabb latte och ner till hamnen. Pelle hade kört ner på sin fyrhjuling med lastflak, kanske litet övermodigt tänkte jag. Ner i båten, som vanligt startade motorn på tredje rycket och vi for genom det trånga sundet ut på fjärden och mot öster. En strålande morgon med klar sikt. Det var nästan som höstväder. Inga andra båtar var ute. Vi nalkades våra nät, tog upp de ena efter det andra, andaktsfullt och med förväntan. En liten abborre, en lagom stor abborre men sedan blev det bara flundror. Flundror i olika storlekar, en del med strävt skinn nästan som piggvar, andra med diskret röda hund, en del högervridna, andra vridna åt vänster. En stackars torskyngling hade förirrat sig in i nätet, den löste vi försiktigt ur nätet. Kvickt stack han tillbaka till sin mamma

Med femtontalet flundror återvände vi hem. Som vanligt grumsade vi över abborrarnas frånvaro. Någon gång skall vi väl få abborrfilé.