IMG_NEW

Denna vår har jag läst ”Jag heter inte Miriam”, en roman skriven av Majgull Axelsson. Berättelsen handlar om flickan Malika som blev Miriam, en  romsk flicka  som blev judinna. Det är en roman men bakom den ligger en imponerande research.  Hon och hennes syskon blev tvångshämtade  av polis och förda till ett katolskt barnhem. Därifrån flyttades barnen till koncentrationslägren Auschwitz och senare till Ravensbrück.

En kusinflicka blev mördad redan i Auschwitz, hon vägrade ta av sig kläderna. Lillebror Didi utsatte för oetisk forskning av den ökände doktorn Mengele och dog snart efter ankomsten till Ravensbrück,

Malika överlevde mot alla odds. Av en slump bytte hon kläder med en ung judinna som dog under transporten till Ravensbrück, hennes egna kläder hade blivit sönderrivna i ett tumult. Men med tysk grundlighet var kläderna märkta med namn och persondata varför hon fick en judisk identitet. Därigenom räddades hennes liv, romerna var de mest föraktade  och behandlades extra grymt i koncentrationslägren.

Miriam överlevde Ravensbrück  och kom till Sverige vid krigsslutet. Hennes nya identitet räddade henne. Romer eller som de då kallades zigenare fick inte släppas in i Sverige. Den ”judiska” flickan togs emot väl och gifte sig med en svensk tandläkare , det kan ju tänkas sluta som en solskenshistoria.

Diktens romsk/judiska flickas liv var tragiskt. De överlevande från koncentrationslägren behäftades med skuld för att just de överlevt. Familj och släkt var ofta utplånade ,de hade inget att falla tillbaka på . Minnena från terrorns tid gick inte att glömma. Allt detta är välkänt men i denna bok spetsades ödet till att hon räddats av en död judinna, att hon blev väl mottagen i Sverige, men som judinna. Romer fick inte invandra.  De ”svenska” romerna fick inte fast bostad, inte gå i skolan, sällan få arbete i vårt land.

Miriam levde i en fasa att bli upptäckt, avslöjad, utestängd från familj och samhälle. Hon kom ju in på grund av falska papper. Hon glömde aldrig sin egen romska familj, lillebror Didi och de andra som hon bodde tillsammans med strax utanför en liten by i Tyskland.

När hon väcktes på sin åttiofemårsdag försade hon sig yrvaket: ”Jag heter inte  Miriam” . men tystnade snabbt, hon fick inte försäga sig. Det började också hända att hon i uppvaknandet lågmält ropade på sin lillebror ”Didi”. Son och sondotter förstod ingenting. Senare på födelsedagen tog sondottern ut henne på en lång promenad. Tystnade om hennes förflutna bröts.

Jag blev mycket berörd av denna roman. En Kulturnation behandlade sina egna medborgares så illa och dokumenterade det samtidigt. Vi människor är ofta likgiltiga för andras olycka, de stod ju inte på samhällssegens högsta topp. När jag ser ”våra” romer tigga på gatan ser jag en folkspillra som ingen egentligen bryr sig om. Mer konstruktivt vore förstås att grubbla över hur vi kan hjälpa dem.