Att ha en ständigt gnolande/molande höft gör mig inte direkt tålmodig. Att bege sig ut i skogen känns motigt, tills jag kommer i väg. Z springer lös och umgås med sina hundkamrater men då och då håller han ett öga på mig. Det får inte bli för långt emellan oss och förlorar han mig ur sikte kommer han galopperande. Han är duktig att spåra och han tappar inte bort mig, det skulle snarare bli tvärtom. Han läser av att jag inte mår så bra, försöker trösta mig på det bästa sättet hund kan. Det blir blöta pussar.
Jag har träffat en ung distriktsläkare som lyssnar tålmodigt. Sedan även hon har konstaterat att leden är funktionsinskränkt sänds röntgenremiss in till det stora sjukhuset. Det är bara att gå dit och anmäla sig och sedan tålmodigt bida tiden. Nu är det också avklarat. Jag hade tur, det var utbildningsdag för läkarna och många rum stod outnyttjade. Det gick raskt undan och nu väntar jag på vad röntgenläkaren säger. Leden är inte frisk, det såg jag också. Undrar vad ortopedkirurgen tycker och hur lång tid det tar till operationen. Kanske sex månader, tre månader i väntan på ortoped och tre mån på operationen. Tre månaders träning. Jag är väl patient.
Det är löjligt men det värsta är att köra bil, efter femton minuter skriker jag nästan på hjälp. Synd att inte Z kan gasa åt mig.
Vad hittar jag på? Jag har försökt sätta mig in i de svenska och européiska romernas situation. Jag tycker det är hemskt att romer från ett EU-land skall behöva åka hit för att tigga. Visst borde de kunna få hjälp i sitt hemland! Men icke. De svenska romerna har det bättre men inte bra. Åttio procent saknar arbete, två tredjedelar är ungdomar. Visst borde de få hjälp och stöd att fullfölja högstadium och gymnasium och senare yrkesutbildning. Men det fungerar inte. Vad gör vi??
Det finns också trevliga saker att syssla med. Under årens lopp har jag fotograferat mycket och har en stor samling diabilder. Nu skannar jag in dem med en billig, enkel men snabb skanner, beskär och förbättrar bilderna, slänger de dåliga bilderna och har alltså de minnesvärda bilderna på min hårddisk. Just nu har jag tittat igenom bilder från en resa genom det inre Marocko. Tänk vad vi fick se! Sedan kan man göra små fotoböcker med text av resorna och kanske det kan vara roligt för arvingarna.