Härom kvällen träffade jag mitt gamla arbetslag. Vi hade arbetat och strävat tillsammans för att utveckla en god rehabilitering efter hjärtinfarkt eller kranskärlsoperation.   Det var nio kvinnor i sina bästa åldrar – alla åldrar är bäst. Två hade liksom jag gått i pension, en var på väg. Och så jag som gamling.

Jag träffar inte damerna så ofta. Vi säger hej till varandra när vi ses på sta´n, alltid på väg i motsatt riktning. De som arbetar har bråttom, hämta barn eller barnbarn, handla, gå på kurs. Medan jag och Z i regel har gott om tid. Men när vi träffas så här kring ett dukat bord med goda rätter och ett glas gott vin, då har mina kamrater tid att berätta om dagens arbete och hur olika det blivit mot när vi arbetade ihop. Vi mindes patienter och sorgliga eller dråpliga situationer.

Vi berättade om våra nuvarande liv, om att som pensionär kunna flanera med en tillgiven hund eller att vara mitt uppe i jobbet.  Snabbt fann vi varandra. Kvällen gick fort, mörkret föll över slätten. I, associerad till gruppen, hade frivilligt tagit på sig att köra hem. Hon styrde in mot staden, hela tiden rädd för rådjur och andra vilda djur, de hade dock annat för sig än att drälla på vägen.

Det är viktigt att träffa gamla vänner, att prata , skratta, diskutera och bjuda på sig själv. Det är friskvård och förebyggande behandling mot exempelvis hjärtinfarkt och andra hemskheter.

Dagen efter var det klarinett på konserthuset, vi gick dit och hem i snöslaskrusk. Musiken var sprittande, först klezmermusik, skriven av Göran Fröst och utförd av Martin Fröst, den senare en fantastisk klarinettist. Klezmer är en judisk musikform med varierande form och blandning av folkmusik, jazz och klassisk musik., något av vad en skicklig improviserande spelman kan utföra på sitt instrument.  Sex ungerska danser av Brahms följde och därpå Peacock Tales av Hillborg. Observera ordvitsen!  Efter pausen Stravinskys Pulcinella och Artie Shaws klarinettkonsert. Klarinettisten och dirigenten Martin Fröst dirigerade, spelade och dansade. Vilken kväll!

Lördagen blev en efterlängtad träff med en kusin och hennes man. Vi diskuterade minnen och episoder från barndomen vi minns. Med hennes hjälp klarade jag upp en del minnesbilder från min tidiga barndom. Vi bodde då i samma stad. Men minns vi vad vi minns?  Och hur minns vi det?

Vi var alla uppfyllda av Breiviks illdåd. Hur kan en normal människa utföra sådant. Det är ju sjukt! Men är det också uttryck för sinnessjukdom? Går det att straffriförklara en sådan massmördare? Kan en sådan människa någonsin släppas fri? Oavsett om han bedöms som psykiskt frisk eller sjuk, kan han efter ett antal år släppas fri?