Min eller snarare familjens första hund hette Japs och var en lurvig airdalterrier. Han älskade människor och framför allt oss barn. Han var alltid i vår närhet .Han hade bara en dålig sida, han jagade bilar. Det här var under kriget, på gengasens tid.  Min far var extra provinsialläkare i ett litet småländskt samhälle och på sina sjukresor anlitade han den lilla ortens taxichaufförer. Det var få bilar och fortfarande var häst och vagn vanliga. Japs var en vänlig och omtyckt hund och även taxichaufförerna tyckte om honom och tog hänsyn till honom. De ville inte ens skrämma honom genom att slå i dörrarna.

Japs hade en liten koja och kedja och löplina när han inte var lös. Vi barn försökte leka med honom även då fast Japs hade kedja. Vi kastade pinnar som han skulle ta, någon kastade stenar.Så hände det, någon kastade sten mot Japs och han ylade. Jag rusade fram för att skydda honom och fick då en sten i huvudet. Stenkastningen upphörde, den eller de som kastat på hunden försvann och jag sprang gråtande hem till min far. Han sydde ihop mig Vad som hände sedan minns jag inte.

På den tiden fick vi barn fiskleverolja, något som vi inte tyckte om. Men hunden älskade denna och räddade oss många gånger.

Japs försvann ur mitt liv när vi efter några år flyttade till staden, en liten stad men inte med plats för hundar. Han fick komma till en snäll bonde. Jag hoppas han hade det bra där.

Jag längtade efter djur. Ett tag blev jag ”adopterad” av en svart hund, han satt varje morgon och väntade vid vår port och följde mig så under dagen.  Var han var när jag gick i skolan vet jag inte, inte heller var han sov, åt och drack. Men han fanns under några månader, jag minns inte ur länge.

Under många år var jag hundlös. Under studietiden fanns det inte plats för några hundar, ej heller under mina yrkesverksamma år. Men nu som pensionär njuter min hustru och jag av hunden Zorro. Att jag skämmer bort honom litet beror till stor del på Japs. Om det finns en hundhimmel tror jag att en lurvig, kärvänlig hund tittar ner på Z och oss.