Hösten är verkligen inte min årstid. Av många skäl vaknar jag tidigt, även under hösten. Skälen är många, men någon anledning att vakna före ottan finns inte så här års. Men jag kan glädja mig åt att följa med Z ut i naturen,  uppför ån, till stadsparken eller till de öppna fälten mot blåbergen. Han är ett glädjens barn och vill läsa nyheterna på stolpar, väggar, buskar eller vad nu lukten finns.

På ån flyter änderna omkring och spejar efter givmilda människor. En liten grupp kanadagäss rör sig högtidligt och långsamt, kanske i sorg efter sitt hemland.  En viss relation till gässen måste jag ha. I tidernas begynnelse, när  I och jag vandrade hand i hand utmed ån , dök gässen skränande upp och störde den romantiska friden.

Joggare kommer i fatt oss, cyklister schwissar förbi liksom också mer alerta hundägare. Z har anpassat sig till hussetakten men utnyttjar den till kartläggning av hundrörelser den senaste veckan. Vem har passerat, och varför. En och annan hund piggar upp, kanske en lekkamrat? Men oftast har andra hussar/mattar bråttom.

Faktiskt har vi haft förhållandevis hyggligt väder, sol varannan dag eller så. Men mörkret är tungsamt. Då, plötsligt, bjuder vår kammarorkester på en fantastisk kväll.  Orkestern inleder med Bachs andra Brandenburgerkonsert och vi njuter av konserten. Det är inte alla städer som har Svenska kammarorkestern.

Seda följer ”Spring song” och ”Solo set”. De är stycken skrivna för kontrabas och flygel och framförs av tonsättaren och musikern John Patitucci tillsammans med pianisten Alan Paqua, de är fantastiska musiker med rötter bland annat i jazzen.

Sedan följer ”A prayer out of stillness” skriven av Marc-Anthony Turnage. För första gången får vi höra ett verk för kontrabas och stråkar och det är en upplevelse.

Efter pausen njuter vi av den tredje Brandenburgkonserten och sedan följer Patituccis ”Sonetto di Anima”, ”Solo set” och ”Voyager”. Kontrabassolo är inte vanligt men nu fick vi njuta. Det mest fantastiska var duetten eller samtalet mellan två kontrabasar, Patitucci och vår ”egen” kontrabasist Sebastién Dubé. Å vad vi njuter. Vilka ovationer!

Hänförda och varma vandrar vi hem i höstrusket. Värmen räcker också till för Z:s p-promenad i mörkret.