Journalisten  Maciej Zaremba, MZ, ska i fyra artiklar granska den svenska sjukvården. Han börjar med den sorgliga berättelsen om Herr B som avlider på det stora sjukhuset efter etthundratretton dagar. Han hade opererats för ”en cancer som satt illa till , hade skrumplever och dåliga blodvärden”. MZ noterar att narkosläkarna avrått från operationen  och utan en operation skulle Herr B leva högst ett år.

Kirurgen opererade Herr B, vistelsen på intensivvården var ”okomplicerad”. Efter några dagar började han hemsökas av demoner, slita ur slangarna och försöka  fly. Intensivvårdsläkarna ordinerar lugnande medel för att dämpa hans oro, ångest och aggressivitet. Vid ett tillfälle ”tappat luftvägarna”. Uttrycket är konstigt , det menades nog att han fått andningssvårigheter eller andningsstillestånd . Här kan säkert hans lugnande medicin varit utlösande, man försöker dämpa hans oro, ångest men dosen blev för hög.  Intensivvårdsfolket kunde inte bemästra situation, begärde hjälp av psykiater, denne ordinerade mer lugnande medicin, men utan effekt. Herr B var övertygad om att sjuksköterskorna ville smita honom med hiv. Tre personer behövdes för att hålla honom kvar i sängen. Man begärde få ett extravak från psykiatrin, men förgäves. Patienten måste hållas nedsövd , annars började han slåss eller kanske snarare fly.

Litet sent kom läkarna på att se över hans lugnande mediciner, modifierade. Herr B blev lugnare men avled  i ett tillstånd som kan kallas totalorgansvikt, (lungkomplikationer, blodproppar, hjärnblödning), ett tillstånd som kan utlösts av en stor operation, kraftig medicinering och tidigare sjukdom. Härom vill jag inte spekulera.

Det som är oroande är att under hans etthundratretton dagar har åttiotvå läkare varit inkopplade. De flesta tycks ha träffat honom endast en gång, en del var telefonkonsultationer.  Om jag tänker tillbaka till min tid som underläkare vid ett regionsjukhus vi var fem eller sex underläkare, en överläkare och två biträdande. Som underläkare var vi jour minst två gånger i veckan. Kirurgerna var ungefär lika många. Det fanns fem läkare vid anestesi och intensivvård, fyra infektionsläkare. Vi var inte fler än att vi kände varandra och samarbetade. Pågående jour fick rapport av avgående. Patienter som Herr B visste vi om och diskuterade över klinikgränserna.

Åttiotvå läkare var inblandade i herr B:s sjukdomstillstånd och de flesta endast en gång. Fanns ingen överlämning till pågående jour för egna kliniken?  Det finns skäl att se över jourorganisationen.   Kanske skall man ha ett modifierat femskiftsystem där inte så många blir inblandade. Att ha skiftsarbete påverkar det sociala livet och det gör även joursystem. Men eftersom människor insjuknar akut eller skadas under hela dygnet måste joursystemet anpassas för detta. Att hyra in extraläkare för att ta jourpass är inte optimalt, om man gör detta, eller att  byta ”besättning” på avdelningarna för ofta.