Gryningen kommer faktiskt tidigare, men inte så här tidigt. Men Z har sin tideräkning, ”Upp med Dig husse.” Vi går här på nästan tomma gator. En och annan kvinna svischar förbi på cykel eller klapprar förbi. Säkert är det vårdens folk. Vi nickar åt varann, Z saluterar med svansen. Men inte har de tid att stanna och tala med honom.

När somliga gjort vad de ska,  vänder vi hemåt. Gryningen har nästan hunnit i kapp oss. Himlen är klarblå men solen har inte stigit upp över hustaken. ”Ska vi inte gå till djuraffären, de har så mycket gott för hundar” säger Z och försöker dra mig till den. ”Den är stängd”. I stället går vi hem och äter en lätt frukost. Med glupande aptit länsar Z sin  skål. Finns det inte mer?

När vi tagit igen oss och jag ögnat igenom tidningen är det dags för andra promenaden. Vi styr mot vår älskade stadspark. Vi ser några hundar. Z vill gärna säga ”god fortsättning” men de är för långt borta. Högfärdiga,  fnyser Z. Parken är nästan folkfri, träd och plantor har sin midvintersömn. Z träffar en långörad tik, de hälsar på varandra som vänner gör. En Rottis går förbi, Z ligger lågt. Rottisar tycker han inte om. Nu är det fullt ljus, köpsugna människor flanerar på torg och gator, ”Dagens meny” placeras ut på gatan. Men vi traskar hem och äter le petit dejeuné och så siesta.

Vad vore livet utan siesta?