Hindersmäss, denna gamla marknadstradition i staden, hade just avslutats. Den hade pågått sina fyra dagar trots kraftiga vindbyar och regn. Vinden lyfte tältdukar, det var bara för knallarna att hålla emot. Ingen knalle steg dock till väders. Z och jag vandrade över stortorget, en av oss tittade efter kvarglömda delikatesser som korv med eller utan bröd. Han fick inget denna eftermiddag och vi fortsatte till vårt favoritmål, stadsparken. Sedan vi kontrollerat att allt var i ordning följde vi ån uppströms.

Små män på is

 

Hoppsan, två småpojkar var ute på isen trots att den var på väg att smälta bort. De gick omkring helt obekymrat. Snart ramlar de i, tänkte jag men hade ingen större lust att hoppa efter. Andra vandrare tyckte och tänkte detsamma, ”Hur dum får man vara?” Killarna kom iland, hjälptes upp över kajkanten av två kompisar, alla skrattade och var upprymda. Först nu såg jag att det inte var småkillar, en var säkert i tjugoårsåldern. Det var inte läge att tala dem tillrätta. Vad var det för killar?  Vad kunde jag göra?

Vi vandrade hem över, funderade över detta beteende.

På kvällen var det bröllopsfest för en kamrat som är kurd. Det var en stor och munter skara som samlats, brudens släkt, brudgummens släkt och så vi som var vänner. Musiken var högljudd, ”arabisk rock” enligt bordsgranne. Och det dansades, först brud och brudgum. Att dansa och svänga sig hade sina svårigheter, klänningssläpet ville inte åt samma håll som bruden. Att inte brudgummen trasslade in sig? Brudnäbbarna fick rycka in och dra släpet tillrätta!

Så kom de yngre männen och dansade i led. Fler och fler slöt upp, led splittrades, nya uppstod. Så dansade kvinnorna, ibland som ”tre små gummor”, ibland längre led. Alla upprymda och glada. Stämningen var hög, det pratades, skrattades, kindpussades.

Tänk så rolig en fest kan vara utan sprit och vad mycket bättre man mår dagen efter.