Detta var slutstationen för Orientexpressen, när inte slutstationen var någon annan stans som i Wien, Venedig eller annan ort. Det är inte alltid en slutstation är vad den borde vara. Men en gång i tiden var det ambassadörer, ambassadörskor, officerare, bröllopsresenärer och andra människor som gick in och ut genom denna port. På den tiden var Istanbul huvudstad i Turkiet. Istanbul hette på den tiden Konstantinopel.  Atatürk ändrade namnet till Istanbul men flyttade dessutom huvudstaden till Ankara. Han ville nog stryka ett streck över det förflutna.

Till denna ärevördiga station vallfärdade vi för att minnas Agatha Christie,  Graham Greene och andra författare. Denna station ligger två eller tre stenkast ifrån vårt hotell. Stationsbyggnaden är vacker och det fanns ett litet museum. Sedan vi gått omkring och insupit miljön och sniffat till oss stenkolsrök, det var nog trots allt rök från någon restauranggrill, dök en ung turk upp och ville sälja biljetter till en dervischdans senare på kvällen. Varför inte, det är inte var dag dervischer dansar för oss.

I väntan på dansen gick vi över det som en gång varit stationsplanen men som nu belamrades av taxi, spårvagnar och fotgängare. Ett litet café inbjöd oss att sitta ner och vila våra fötter. Kaffe ville vi ha, en servitör dök upp med en lista på ett otal västerländska kaffesorter men log när vi ville ha turkiskt kaffe. I ville ha något sött och det blev en helt perfekt vaniljpudding.

Vi drog oss tillbaka till vårt hotell men strövade först igenom en kvartersmarknad med massor av grönsaker och trädgårdsväxter.

Så blev det dags, stationen var nu upplyst. I väntan på föreställning serverades vi varmt te. Så kom musikerna med flöjt, stråkar och trumma. Musiken var nästa gregoriansk. Så kom dervischerna in


Först var de iklädda svarta mantlar, lade av dessa och så började den virvlande dansen.

 

 

Dansen är svår att beskriva. Tillsammans med musiken blev det en sakral upplevelse. Dervischer tillhör en from islamsk klosterorden där musik, lyrik och konst utgör andakten. Dansen ska framkalla en känsla av att själen lämnar kroppen och förenar sig med det himmelska.

Vi lämnade stationen med förundran.