Det är lockande att stämma upp i Lena Ph:s sång vid varje smärtande tillstånd. Det finns egentligen bara ett tillstånd som är lika plågsamt, nämligen klåda. Man kan bli vansinnig för mindre.

Jag har vetat i flera år att jag har en höftled som kommer att ”ta slut” de närmaste åren, det fick jag veta när jag sökte för den andra leden, den är opererad och jag kan leva med den om jag inte dansar schottis, eller niga och kuta runt, löper i terräng, är försiktig vid svamp-och bärplockning. Däremot skulle jag kunna spela golf, något som jag aldrig kunnat.

Jag har fått små känningar i höften men varit glad varje morgon när jag kommit i gång. Men sen i går, då gjorde det ordentligt ont när jag skulle upp ur sängen. Dagen innan hade vi besökt etnografiska muséet och dess afghanistanutställning tillsammans med barnbarnen Anni och Karin. Vi åkte pendel och buss, allt fungerade perfekt. Så vandrade vi runt på utställningen, kom också med på en barnanpassad visning. Den var verkligen bra. Litet trött var jag i benet, men så brukar det bli. Vi åt lunch, deras ”Matmecka” är att rekommendera.  Lillflickan ville ha pannkakor, hon är inte mycket för kryddad mat.

Sen fortsatte vi vår vandring på muséet.  En avdelning visade vad svenskar, bland annat missionärer, fört med sig hem av kultföremål och annat. De flesta tycks inte varit upprörda av hur den inhemska befolkningen behandlades.  Dåvarande Belgiska Kongo, kung Leopold II:s privategendom, var ett skräckvälde utan like!   Om Du har vägarna förbi, titta in!

Efter denna museivandring blev jag trött i benen och på vägen hem kunde jag in te köra bil längre än 15 minuter, benet värkte infernaliskt. I fick ta över ratten.  Natten efter var hemsk tills jag somnade vid tretiden, vaknade av smärta efter tre timmar och var tvungen gå upp.

Så får jag leva med denna min höft tills den blir opererad. Korta promenader, dålig sömn med ständiga uppvaknanden. Men det kunde vara värre!