Jag hade tänkt mig skriva om musen från Passadena men….

I fredags upptäckte jag att det började läcka vätska ur kylaren. Med hjälp av en dunk propylenglycol tänkte jag att det skulle klara sig till måndagen, då kunde  jag kontakta bilverkstaden och få hjälp. Vi åkte ut till skogen med blinkande varningslampa men normal motortemperatur, vi gick vår vanliga promenad med Zorro lös, hans kompis var med liksom kompisens matte. Det blev en skön promenad men vi undvek den isiga vägen utan tog en slingrande stig. Skaren var hård och vi kunde gå på snön. När vi kom tillbaka till bilen fyllde jag på vätska och hem  kom vi. På söndagen skulle vi gå med stora hundpromenaden, mer propylenglykol och vi kom fram till mötesplatsen. Vi vandrade uppmed Svartån med hundflocken framför oss. När vi kom fram till vår vanliga rastplats var några bord upptagna av söndagsgrillare men vi hittade två bord och kunde fika och njuta av vinterdagen. På andra sidan av ån brände någon gammalt virke, en rök som påminde mig om fyrtiotalet och vintern i den lilla staden .

Mätta och glada vandrade vi hemåt, men då halkade Inger och bröt sitt underben. Vi fick snabb hjälp på sjukhuset och hon kom hem efter tre timmar och mådde bra. Måndagen höll hon sig i soffan med benet i högläge. Jag hade lämnat in bilen, på kvällen hade vi styrelsemöte och det var roligt som vanligt.

Morgonen efter skull I belasta sitt gipsade b en men det gjorde ordentligt ont. Jag försökte uppmuntra henne att försöka gå och använda kryckorna. Det gick inte. Fram med en stol innan hon ramlade, i sittande svimmade hon av, ner på golvet och högläge av benen. Efter någon minut vaknade hon till, men trött och medtagen och med kraftig smärta i det onda benet. Orkade inte komma upp, mådde illa. Det var bara att ringa efter ambulans. Upp i allt detta ringde bilverkstaden och förklarade att bilen måste över till den ”stora verkstaden”, de lovade att ordna med detta och jag kunde ägna mig åt hustrun.  Var det smärtan som fick henne att bli så medtagen eller hade det hänt något annat?

Ambulansen komma förhållandevis snabbt, även om det då tycktes tagit lång tid. Två kompetenta ambulanssjuksköterskor tog kommandot, hade med sig smärtstillande, kollade ekg, syrsättning med mera. Inget onormalt frånsett smärtan i benet. Upp på  båren, ner till ambulansen, transport till akuten. In på ett rum, nytt ekg, blodprovstagning. En ung kollega undersökte min hustru men egentligen fanns ingen annan förklaring än den kraftiga smärtan i benet.

Det kändes bra, då gällde det att komma till ortopedkirurgen.  Kunde en omgipsning ta bort smärtan. Han trodde nog inte riktigt på detta men I blev omgipsad  av en ”gipsvirtuos”, det var en fröjd att se honom arbeta.

Nu är hustrun hemma, förmanas hålla sig i lugn och ro, uppassas och uppmuntras. Hennes lillasyster dök upp, det var en bra medicin. Och när de lämnat oss fick I smaka på sejgryta, den gick ner . Och nu vilar hon så sött i sin säng och Z gör henne sällskap. Han har varit deltagande hela tiden.