Min granne Pelle är allt som oftast pigg på abborrfilé.  Förra sommaren fick vi knappt en fena men nu ska vi försöka igen. Han var för någon vecka ute med sina bonusbarnbarn och det blev fisk i näten. Så vi i kvällningen tar vi fram  näten, P startar motorn. ”Blåser det inte för mycket –  Nej, vinden driver in fisken i näten ” säger vi optimistiskt. Fem nät får vi ut, vi lägger dem på ett nytt ställe.

Vi skiljs med”Vi går ut klockan sju ” .Väckarklockan och en glad hund väcker mig och även I.  Släpper ut Z, han sätter sig som vakt på trappan, tio minuter i sju ställer han sig upp för att rusa i väg för att träffa sin gamle vän., min fiskekompis P.

Klockan sju åker vi  i väg, vinden har lagt sig. Första nätet är tomt så när som på en liten flundra och ett abborrhuvud.

Skelettet är kvar. Är det någon som filéat sin abborre och slängt i renset?

Nät 2 och 3 någon enstaka flundra och en liten abborre. Men sen jubel, får vi upp sexton perfekta abborrar. P är litet misslynt, ”de kunde varit större”! Vi landar fisken och näten, plockar ut fiskarna och vandrar hem till  P, där rensar vi fiskarna och filéar abborrarna, P är en fena på detta,  själv är jag  fortfarande lärling.

På kvällen efter hundpromenad skrapar jag  potatis ,  i med dem i en kastrull och så på spisen.  Sen tar jag fram fyra filéer, panerar dem med vetemjöl och Cayennepeppar, steker på låg värme, kokar  en handfull bönor. Medan fisken puttrar dukar jag fram  under vår baldakin . När allt är färdigt inbjuder jag min kära hustru till årets första abborrsupé. Och där sitter vi och njuter av en alldeles lagom kombination av mild bris, solvärme , välupptagen abborre och källarsvalt vitt vin.