I är i huvudstaden och jag är tjänstgörande hundpromenadör. Det har jag ingenting emot, på morgonen är staden till för oss morgonmänniskor, luften klar och ren, bilarna få. En och annan buss rullar fram med morgonpigga eller –sömniga människor. Solen tittar upp över hustaken. Lördagsmorgnar brukar vara förargelseväckande med allt papper, matrester, krossade flaskor och här och var uppkastningar. Men denna morgon är annorlunda, trottoaren är helt framkomliga och Z hittar inga kycklingvingar, halvätna hamburgare, halvgnagda revben, chokladbitar eller annat för en hundmage osunt. Aftontidningarnas löpsedlar har ännu inte kommit upp, jag behöver inte bli upprörd. Z anmärker att det är ont om tikar och andra hundar, tikarna är trevligast.

När vi kommer hem hoppar Z upp i min fåtölj och ser triumferande ut. Han lägger sig bekvämt till rätta, ögonen halvslutna. Kanske det kan vanka en andra frukost? ”Nehej, inte det. Men litet kli kan jag väl få?”

Med en kopp te framför mig ögnar jag igenom tidningen. Mycket om Nordkorea och deras omogne ledare. Han låter som en treåring i sandlådan. Inget nytt från Cypern, men visst är det egendomligt att detta ”skatteparadis och penningtvätteri” tilläts komma med i EU! Tre pensionärer begår självmord i Italien, drivna av sin fattigdom.  Italien är ju ett rikt men ack hur ojämlikt land. I ett sådant land är politiker ofta korrupta och maffian stark.

OK, Z, visst ska vi ha vår skogspromenad. Solen skiner och det är flera plusgrader. Säkert får vi träffa kompisarna.