Trots kyla, mörker och värk finns mycket att glädja sig åt. På fredagskvällen trotsade vi kylan och skyndade till vårt konserthus. När vi väl lämnat in våra överplagg gick vi till disken och beställde var sitt glas vin till pausen. Så var det dags att ställa sig i kö för att komma in i konsertsalen. Det var inte lika mycket människor som det brukar, kylan hade säkert skrämt en del till att vara hemma. Men vi som var där fick njuta av Schubert och Mahler. När alla satt sig till rätta, orkestermedlemmarna tågat in, tagit plats och stämt sina instrument kom ”vår” dirigent Thomas Daugaard in, lyfter taktpinne och lät musiken flöda fram. I programbladet kallades Schubert med rätta för de ändlösa sublima melodiernas mästare. Vi som njutit av Spader Madame kände igen många av melodislingorna. Hasses och Tages revy byggde ju mycket på Schubert. Vi fick göra en ny bekantskap, sopranen Christiane Oelze. Hon sjöng sånger av Mahler. Jag skall inte försöka recensera kvällen, härtill är jag alldeles för omusikalisk. Men musik är en lisa för själen!
Kyla är pest för onda leder men trots fjorton minusgrader har Z och jag varit på våra skogs-promenader, utom i lördags. Då deltog Z tillsammans med matte i månadens Lagotto-träff. Dagarna har varit vackra med klar himmel och i skogen är det vindstilla. Husse lufsar i sin takt medan Z gör upptäckter. Några av dagarna var hans kamrater med till stor glädje för hundar, husse och mattar. Tre av oss stödjer oss på stavar men fram kommer vi. I dag var matte med, Z mycket belåten.
På skrivbordet står ett diamagasin med bilder från sönernas barndom. Jag skall gallra bilderna och sedan skanna in och senare bränna CD-skivor till var och en. Men jag har svårt sitta så långa stunder, måste upp och röra på mig. Men tid har jag och minnen kommer