Så länge jag kan minnas har böcker varit viktiga i min värld. Innan jag kunde läsa var det bilderböcker typ Elsa Beskow. Bilderna kunde jag titta på och min mamma hade läst texten många gånger. Innan jag och min mellanbror somnade läste mamma en god-natt-saga. Ibland läste hon ur en tjock bok, det var spännande och jag ville inte att hon skulle sluta. Särskilt minns jag när hon läste Linklaters bok ”Det blåser på månen”. Det var en spännande och kuslig bok. Annars var det nog sagosamlingar som ”Bland tomtar och troll.” En smörgås, en kopp varm choklad och en saga, det ar ett bra slut på dagen.

Sagostunderna försvann när jag kunde läsa och sedan dess har jag periodvis slukat böcker. När jag gick i folkskolan plöjde jag igenom en stor del av skolbiblioteket, mest djurböcker vill jag minnas. Det hände att jag la mig att läsa så fort jag kommit hem. Mamma undrade var jag var tills hon hittade mig liggande på sängen läsande någon djurbok eller Biggles eller vad det kunde vara. Jag läste också Billböckerna, fortfarande kan jag referera till Bill som företrädare för franciskanerorden.. Visst blev det också en mängd serietidningar .

I realskolan som det då hette besökte jag och min gode vän Göran stadens bibliotek minst en gång per vecka. En mycket sträng folkskollärare skötte biblioteket, vi var litet rädda för honom. Efterhand blev han vänligare inställd när vi lånade de ryska klassikerna som Dostojevskij och Gogol. Vi läste också Herman Hesses Stäppvargen. Det var ingen uppbygglig roman precis och som nog påverkade oss tonåringar. Vi blev nog litet underliga av alla dessa böcker. Vi läste också alla deckare och äventyrsböcker som fanns. Av naturliga skäl ägnade vi oss inte åt fotboll eller andra sporter, vi läste böckerna och tipsade varandra om nya. Några djupa analyser av författare gjorde vi inte men filosoferade över livet med utgångspunkt från vad vi läst.

Mina föräldrar prenumererade på ”Det Bästa” åt mig. Tidskriften kom ut en gång i månaden. Så här efteråt förstår jag att den var hemskt proamerikansk men det var spännande artiklar om vetenskap, forskningsresor , människoskildringar och boksammandrag. Avsnitt som ”I vår herres hage” och ”Människan jag inte glömmer” var väl moraliska, men jag tror inte att jag tog skada av dem.

Realskoletiden var böckernas stora tid, skolan krävde inte lika mycket läxläsning. Under gymnasieåren, då jag flyttat hemifrån, blev det inte så mycket romanläsande, tiden räckte inte till. Skolan och ungdomssvärmeri var viktigare.

Universitetsåren var fyllda av tjocka böcker och praktiska övningar men jag höll mig med en dagstidning för att följa med i världen utanför medicinen. Underläkaråren var fyllda med arbete och jourer, reglerad arbetstid rörde det sig inte om. Det lilla icke-fackliga jag läste förutom dagstidning var barnböcker. Att få en stund att läsa för sönerna var en högtid.Mitt sagoläsande slutade när jag läste Sagan om Ringen för min yngste son, han   tog själv hand om boken och läste den färdig. Därmed var det slut med högläsningen.

Som pensionär har jag tid och läser mycket. Ser jag på våra bokhyllor har jag uppenbarligen alltid läst mycket och varierat. Under några somrar läste jag sagor för mina barnbarn men plötsligt förstod jag att de sagoböcker vi sparat blivit gamla. Sagoböcker ska nu handla om mer moderna saker. Böcker om Petson, Skrotnisse går mest hem hos min mellanson, 45 år.

Vad jag läser, har läst, tänker läsa och vägrar att läsa, det kommer senare.