I denna ljuva försommartid strövar Z och jag gärna på fälten utmed ån. Där rusar han gärna iväg över fälten, stannar upp och sniffar vällustigt. Han lägger sig ner, snurrar runt bland det gula .Det finns också ett dike som efter några regniga dagar är perfekt för gyttjebad. En nästan vit hund får brunsvarta ben och buk, ungefär som en chokladdoppad marsipangris. Om också han njuter av färgerna och honungsdoften vet jag inte, huvudsaken är att han är en lycklig och smutsig hund.

Fältet är vidsträckt. Annalkande vandrare, joggare, ryttare, cyklister, hundar och bilar syns på långt håll, när de kommer närmare visslar jag in och kopplar Z. Så lufsar vi fram, viker av och går på bron över ån. Är weimaranen hemma hälsar vi på henne eller hon hälsar på oss. Vi följer så stigen utmed ån, öppna fält med slånhäck på ena sidan.  På andra sidan ån kantad med al, hägg och andra lövträd. . På sina ställen är det vassar med härlig, doftande gyttja. Plötsligt klaffsar Z iväg och njuter som vore han gäst i ett luxuöst spa. Mycket av gyttjan skakar han av sig. Hemma väntar duschen.

Fortfarande blommar maskrosorna, de är vackra och borde ha ett vackrare namn, i England kallas de Dandelion, ett  passande namn. Italienarna säger Dente di leone . Men nog luktar Taraxacum bättre än en lejontand.

De späda maskrosbladen kan användas i en fräsch försommarsallad. I folkmedicinen har den använts som vätskedrivande, det finns mer effektiva medel nu för tiden. Rostade maskrosrötter har använts som ersättning för kaffe.

Hjärtat mår säkert bra av att se det gula maskroshavet, den milda lätt kryddade honungsdoften. Humlor surrar kring gula av pollen, och andra insekter myllrar omkring.  Fast, kanske, har vi en gräsmatta full av maskrosor reagerar vi annorlunda.