I går var det en strålande vårdag. Z och jag tog vår promenad utmed ån. Det blåste litet men vinden var ljum. Fåglarna sjöng för fullt, bo
finkar, talgoxar, lövsångare. På grillplatsen gick ett par kanadagäss och kråmade sig. Väsande klargjorde de att stranden var deras. Vi iddes inte resonera med dem. På andra sida ån, vid vasskanten, simmade några skäggdoppingar. Dem hade vi inte sett tidigare. Och när vi gått över bron och följt åns fortsatta färd nedför simmade ytterligare tre doppingar. Men tre var ojämnt tyckte hanarna, bröstade upp sig och en flydde. Viggparet var kvar. En ornitolog kravlade sig uppför slänten. Vi bytte några ord om vädret och om våren.

 

IMG_NEW_redigerad-3

Vi gick inte så långt denna morgon, en nära god vän och vår ”giftaspräst”, ingift i släkten (eller tvärtom) skulle begravas. Han var också en god vän till Z, men hundar får ju inte tillträde i kyrkor och begravningsplatser. Z fick i stället hälsa på hos några andra av sina goda vänner.

Begravningsgudstjänsten skedde i den gamla Nicolai-kyrkan, officianten var en gammal kollega till den avlidne. I den sorg och saknad jag kände kommer jag inte ihåg så mycket av griftetal. Men till den gamle sportfiskarens minne läste ett av barnbarnen  Fishermans 23rd psalm

The Lord is my pilot, I shall not drift,

He lighteth me across the darkest waters

In the deepeth channels he steereth me

He keepeth my log

He guardeth me by the star of holiness

For his names sake

Yea though I sail, amidst the thunder and tempests of life

I will feel no danger, for thou art with me

Thy love and thy care they shelter me

Thou preparest a harbour ahead, in the heaven of eternity

Thou annointest the waves with oil

My boat rideth calmly

Surely sunlight and starlight

Favour me on all voyages I take

And I shall rest in the port of my God

Forever

Amen

Efter gudstjänsten vandrade vi till den södra kyrkogården och där sänktes kistan ner i sin grav, vi tog alla farväl av maken, fadern, brodern, farfadern, släktingen och vännen.

Efteråt samlades vi i Längbro församlingshem till en enkel soppmåltid för att minnas och begrunda. Vi återknöt kontakten med släkten. Vi träffas inte så ofta men släktkänslan infinner sig snabbt. Det är förunderligt.

Bernt var en förunderlig själasörjare.