Det finns egentligen bara två anledningar att blogga. Något har förargat mig,
något har glatt mig.

Det finns veckor då inget händer som är värt att skriva om. Alla vet ju att våren har kommit, att löven snart är helt utslagna, blåsipporna har blommat över, lungört och vitsippor har sett sina bästa dagar. Gullvivorna blommar för fullt.

                                          

Adam och Eva har äntligen krupit upp ur täcket, Eva med en klädsam och kraftig rodnad. Blyga violer tittar på och mandelblommen bugar sig artigt.


De ståtliga askarna har fått märkliga blommor, till min sorg har de drabbats av asksjukan.  Det är bara att hoppas de överlever.

Sprids svampen till Yggdrasil, världsträdet, är det ute med oss alla.

Våren är de ungas tid och så här års är betygen viktiga. De skall föra de unga vidare i världen.  Vad har unga människor för mål. DN har följt några gymnasister under året, nu fick de frågan om vad de vill utbilda sig till. Svaret blev att det var viktigt att tjäna mycket pengar och då måste de bli läkare eller civilekonomer.  Att det finns andra värden i livet togs inte upp, reportern kanske inte frågade.  Men saknar dagens unga lidelsen att skapa , lära sig mer, utforska och förklara världen, människan och livet.  Att måla, sjunga och mucisera för att de så vill! Nej, tack och lov, det finns de som är kunskapstörstande  och idealistiska.

Pengar må inte föraktas, men är de målet? Och bli man en bra yrkesman genom att tjäna mycket pengar? Måste det inte finnas en ett engagemang!

En promenad tillsammans med I och Z svalkar av min upprördhet. Det regnar kraftigt, min jacka blir snabbt genomblöt men regnet är varmt och det doftar försommar.  Z springer omkring oss och vi klafsar fram på stigen, tar oss förbi vattenpölar men den lilla bäcken har växt till sig i omfång och kraft, jag med min höft vågar inte språnget och I ger sig också. På återvägen skymtar vi något svart och vitt, det är våra vänner Dino, Molle och Kerstin och deras mattar. Tillsammans går vi den blöta stigen tillbaka till våra bilar.

Hungriga nalkas vi vårt garage men då börjar bilen låta konstigt som om hjulfälgen går mot en plåttunga. Måste vara enkelt avhjälpt tänker jag, tar fram domkraften. Den fungerar inte men grannen har en ordentlig garagedomkraft. Men först skall muttrarna lossna. De sitter som berg. En granne kommer förbi, han tar i men då går mutternyckeln sönder men muttern den är kvar. (Men det är bara kokosnöten som är sig lik gnolar jag!)  Så jag ringer bilverkstaden när de öppnar.

Sånt är livet!