I november blev jag uppringd av en gammal kurskamrat. Han tyckte vi skulle fira femtioårs-jubiléet av det ”medicin-kirurgiska året” 1963. Det var det år vi började vår ”kliniska” utbildning, det vill säga träffa levande patienter. Detta skedde på det anrika Serafimer-lasarettet, Sveriges näst äldsta sjukhus. Ett halvt år studerade vi medicin och den andra halvan av året gällde kirurgi. Vi gick på föreläsningar, lärde oss att undersöka patienter och skriva journaler, var med på ronder, jourer och annat sjukhusarbete. Eftersom vi vistades på sjukhuset långa dagar blev vi ”tajta” och därmed ”drabbade” av Serafenandan.

Det var bara att tacka ”ja” till inbjudan.  Hustrun blev medbjuden. Det blev att se över kläder och skor, boka hotellrum och resa. För min del var det att lyfta fram den mörka kostymen och konstatera att byxorna med knapp nöd  gick ihop.  Även de vita skjortorna hade krympt något. De svarta skorna var försvunna. Hustrun blev mer bekymrad, skulle hon köpa nytt eller fanns det något i garderoben. Det fanns det. Z fick  bo hos sina goda vänner, där  blir han verkligen omhuldad.

Då vi ändå skulle upp till Stockholm passade det bra med ett ”redaktionsmöte” på Mittnu.se och vi åkte upp ganska tidigt på morgonen, trodde vi. När vi kom till stationen möttes vi av beskedet att tåget var inställt. Det var att boka om och komma till Stockholm en timme senare. Men vi hann med mötet. Lite roligt var att värdinnan bor inom parken till det gamla S:t Eriks Sjukhus.

Sent på eftermiddagen kom vi till Hotell Skeppsholmen, festen skulle äga rum på holmen. En kort stunds vila hann vi med, sen var det dags att byta om till festkläder och promenera till festlokalen Valvet. Att gå den korta sträckan i finskor gick inte i halkan, vi fick ta de grova kängorna. Vi kom fram till festlokalen där marschaller spred sitt fladdrande ljus i snön och bortöver låg den isbelagda Saltsjön. Vi öppnade porten och kom in i värmen och sorlet. Garderoben var trång men med den akrobatik en äldre man kan åstadkomma fick jag av mig rock och kunde byta skor.  Hustrun var vigare. Vi blandade oss in i sällskapet. Jag försökte känna igen de gamla kamraterna. Under femtio år har det hänt mycket, en del var sig lika, andra hade blivit vithåriga och fårade av ett hårt yrkesliv. Hustrun hade det lättare, hon hade bara träffat en av de gamla kamraterna tidigare och slapp bli förlägen.

Vi satte oss till bords och fortsatte samtalen, i början trevande.  En liljebukett avskärmade mig från den vänstra delen av bordet, sorlet högt och hörseln något nedsatt , mycket missade jag men stämningen och kamratskapet var det inget fel på. Sill och snaps inledde, sedan en god varmrätt, vin därtill. Slutligen dessert, kaffe med avec.

Musik med levande trubadur, trollkarl och spirituella tal av jubilarens barn och gamla kollegor fyllde ut kvällen och klockan hann bli mycket innan vi skildes åt. Då var det skönt att ha nära till sängen. Vi somnade snabbt och sov gott till gryningen kom. Vi vandrade till frukostbordet sedan vi gjort oss presentabla.

Utomhus var det kallt, minus 18, solen hade inte riktigt orkat upp över Djurgården, diset låg över nejden. En promenad för att kvickna till var nödvändig ,men det var det skönt att komma in igen. Nästa begivenhet var sightseeing per buss genom Djurgården, Diplomatstaden, Gärdet, Gamla stan och upp  på Söders höjder. Vi stannade till på Stigberget och njöt av utsikten. Därefter ut till Drottningholm och en kort promenad i vinterparken hann vi med. Därefter körde bussen oss till Marieberg Säteri för lunch och ytterligare samvaro. Tyvärr tvingades vi bryta tidigt då sista tåget till Örebro gick redan 19:25.

Det var ett fantastiskt firande av vår 50-årsdag och värdens 75-årsdag och roligt att träffa gamla kamrater. Några djupare samtal gick inte på grund av tidsbrist och festligt sorl.