Jag vaknar till, mår riktigt bra. Muskel- och ledvärk är borta, det kan inte vara sant. Jag tar mig ur sängen, försiktigt, långsamt. Griper kryckorna och vacklar ut i  köket. Z ligger i sin korg och småsnarkar. Han hör nog mig, för han välter över sig på rygg. ”Alltid finns det någon som kliar mig på magen. Husse har varit dålig på det sista månaden, men han ska väl bli bra”. Jag känner mig sugen på något litet att tugga på. En hård brödbit med smör och ost sitter fint. Z har samma uppfattning, vi sitter här och sätter tänderna i delikatessen. Gatlamporna lyser upp gatan men också in till Z och mig.  Trött känner jag mig inte och värken  efter operationen är svag. Kan jag verkligen må så här bra?

Min nya röda stol står i läshörnan, den är ett nyförvärv och försedd med elektronik som höjer och sänker min kropp och låter benen komma i ett skönt viloläge. Så jag sätter mig där, Z hoppar upp i grannfåtöljen och lägger sig till rätta på kliavstånd. Vad gör jag klockan tre på natten? Sedan jag konstaterat att värken nästa helt försvunnit tar jag fram min Ipad och läser dagens dn. Z snarkar till. Efter en timme är det färdigläst och kroppen har tröttnat på att vara smärtfri. Så jag förflyttar mig till min säng, försiktigt för att inte väcka I. Tänk, jag lyckas somna om.

Det har nu gått tre veckor sedan jag blev opererad, tre långsamma veckor. Min kära hustru har varit ett gott stöd, kanske vakat väl mycket över mig, det var nog klokt.

Dagarna innan operationen, när vi var på hemväg från skärgårdsskolan, blev Z anfallen av en synnerligen blandras schäfer-collie-Rottweiler. Vi rastade på vårt vanliga ställe, Z:s favoritplats. Där brukar han få en egen hamburgare och därtill delar av våra. Z och jag tog vår p-promenad och om tillbaka till bilen. Då blev han plötsligt överfallen av ovannämnda bastard. Med bistånd från bastardens mindre nyktre husse kunde vi skilja hundarna åt. Angriparen och hans husse försvann hastigt. Tittade igenom Z:s päls, först såg jag inga tecken till skada men sen såg jag ett djupt sår i flanken, det blödde inte så mycket. Då jag om en och en halvdag tas in för operation tog vi för säkerhets skull takt med veterinären. Z blev påtittad, såret reviderades och en dränageslag fick läggas in. Stackars Z fick så en halskrage, det blev. Han kunde inte komma åt maten, stötte mot dörrar och stolar, blev helt desperat. På natten hoppade han upp i vår säng, försökte hitta en skön plats, snodde runt, slumrade, vaknade. Ett rent elände och kragen skulle han ha i två veckor. Det gick trots allt.

I hade så en skadad hund att ta hand om, en make som var på sjukhus och sammanträden att gå på. Våra trogna grannar U och C ställde upp. Och inte blev det så mycket bättre när jag kom hem.

Men nu kan jag andas morgonluft, ta korta promenader, bjuda min kära på nystekt abborrfilé och till den ett glas Massé.