Vilket omväxlande väder så här i slutet av november. Ena dagen strålande sol, andra dagen regn och blåst och tredje dagen bara blåst. Blåst? Har någon av Er varit med om att regnponchon vänder in och ut på sig och allt blir mörkt. Mycket försmädligt! Det enda förnuftiga en sådan här dag är att laga och äta en rikligt kryddad gulasch.

Z har varit på släktträff men den var mest tävlingsinriktad. Eller snarare träningsinriktad.  Så någon tid för skvaller och lekar blev det inte. Han undrar om det måste vara så. Och hela dagen har han deppat, det är viktigt med samvaro med släkt och vänner, även för Z.

I förrgår kväll sjöng vi in advent för tredje året. Flera var körsångare, någon solosångare och så vi andra. Genom att sjunga mycket lågt undvek jag att göra bort mig i sällskapet.  Sångerna väcker gamla minnen, egna och släktets. Var gång jag hör Stilla natt Heliga Natt minns jag berättelsen från första världskriget. På julafton 1914 slutade man skjuta. Så började de tyska soldaterna i sina skyttegravarna sjunga denna psalm. De engelska och franska soldaterna svarade med att sjunga samma psalm på sina språk och sången vandrade fram och tillbaka mellan skyttegravarna.  Om historien är sann eller inte vet jag inte, däremot blir jag vemodig.  Detta minne förstärktes av TV-serien Downton Abbey där allt cirklar kring första världskriget och dess skyttegravar. Det är en smärtsam koppling, advent innebär väntan på födelsen och födelser är väl glada händelser?